musik i huvudet

Jag tappade bort min ipod för mer än en månad sen, men huvudet har varit sprängfyllt av musik sen dess. När jag går förbi Svampen i morgonkylan spelas Deerhunter upp i mitt huvud. Cover me... comfort me... come for me... som en vaggvisa, fraserna viskas om och om igen. I några ögonblick får jag en stark längtan efter att bli nedbäddad i en mil av täcken och filtar, stoppa flödet av händelser och alla intryck som bara blir starkare ju närmare jag kommer, men jag fortsätter att gå, med huvudet dunkande av stum musik, hjärnan vibrerande av den ständiga upptakten till ett explosivt crescendo. Vi fortsätter att gå, tillsammans.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag mår, den extremt sällsynta känslan av att allt man någonsin oroat sig över kommer att ordna sig, att allt blir bättre hela tiden, att allt är vackert även om eller tack vare att det är fult, den nyss nämnda musiken som fyller mitt huvud... att jag och Emilia ska blir föräldrar om ungefär tio veckor. Jag är konstant förundrad, förvirrad och uppfylld av hopp, liv, kärlek.

"bibliotekarien"

Historien om boktjuven på Kungliga Biblioteket ska filmatiseras av St Paul film, enligt SvD. Efter den (i och för sig aningen sensationssökande) artikeln som publicerades i Vi i höstas om samme boktjuv känns inte nyheten lika märklig som den kanske kan verka - artikeln var späckad av potentiellt spännande scener (smygande i KB:s magasin) och osannolika polisförhörsoneliners ("du är inte så dum som du ser ut"). Kanske kan filmen, i motsats till det fåtal filmer om eller med bibliotekarier som gjorts hittills, tilltala fler än bara navelskådande biblioteksvetare?

don´t look back

Jag har svårt för att skriva någonting ärligt. Jag kan inte ohämmat skriva om någonting personligt, vilket självklart är både på gott och ont. När jag skrev mitt senaste inlägg blev jag dock stressad och ville bara få klart det för att det tråkade ut mig, därför skummade jag bara igenom det innan det publicerades. Jag släppte lite på kontrollbehovet och det kändes skönt. Alltför ofta inbillar jag mig att jag kommer att känna mig helt nöjd med det jag skriver om jag bara läser igenom det tillräckligt många gånger, om jag ändrar det tills allt är perfekt. Fortfarande har jag aldrig känt mig helt nöjd med något jag skrivit, vill helst radera allt och starta om på nytt. Men det är ju fan bara att skriva. Eftersom jag ändå aldrig kommer att känna mig helt tillfreds med något jag skrivit är det lika bra att bara skriva och sen släppa det, kanske kommer jag till och med närmare någon sorts uppriktighet vad det lider. Inte för att jag ens kan skriva en film- eller musikrecension utan att försöka posera, härma den kulturkritik jag vuxit upp med, de formelmässiga analyserna som jag nog läst mer av än någon annan litteratur. Något heltigenom ärligt kommer nog aldrig stå att läsa i denna blogg, jag vet i och för sig inte ens vad något heltigenom ärligt innebär eller om det ens är önskvärt. Jag tror att det kan vara gott nog att acceptera att man inte är perfekt, att låta risporna ligga kvar mellan raderna, inte försöka täcka över de svarta hål och logiska luckor som ofta avslöjar mer om ens mänsklighet än de utsagor som polerats tills man inte vågar röra dem, polerats tills de blir frånstötande i sin strålglans.

När man börjar blir så här högtravande vill man alltid avdramatisera det med lite comic relief, påpeka att det egentligen inte är något livsviktigt man sitter och svulstar över. Billy Corgan har dock sagt i en intervju att han skrev texterna till "Siamese dream" genom att skriva flera sidor av lösryckta rader på sin skrivmaskin, när han kom fram till en rad som gjorde att det ryckte till i honom av skam visste han att det var den som skulle användas. Om Corgan kan man ju tycka vad fan man vill, men jag tycker att det låter som en användbar startegi om man hellre förmedlar sina svagheter än att inte förmedla någonting alls.

För varje inlägg kommer jag att komma lite längre ifrån harmlösa redogörelser av biobesök och lite närmare vad jag egentligen vill åstadskomma. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har en vag aning om åt vilket håll det ligger.

en kväll, två kulturkonsumtionstillfällen

Den där känslan av att man kommer att få sin värld omkullruskad, av att man kommer att bli hänförd. På väg till Sveavägen för att möta Draken kom jag att tänka på en sommarkväll i Eskilstuna för ungefär 12 år sen, vi hade stannat upp på vägen in till stan för att bli bekväma med varandra igen, en liten grupp människor som inte setts på hela sommaren. Då var jag inte beredd på vad jag skulle uppleva samma kväll på Eskilstunas sista oberoende biograf. När vi snubblade ur den lilla salongen kunde vi inte göra annat än skratta. Den femte personen som klev ur biografen var nog inte lika road av att ha fått sitta och lyssna på ett gäng nervösa och stissiga tonåringar som försöker hantera att det de ser framför sig är fullkomligt vansinnigt och någonstans också vansinnigt vackert genom att kommentera och skämta bort galenskapen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. "Lost Highway" kanske bleknar bredvid "Mulholland Drive", och när jag sett om den framstår den mest som en rörig nittiotalssoppa av våld och tuttar, men sommaren 1996 var den det mest sinnesutvidgande jag någonsin sett.

Jag och Draken skulle gå på "Synecdoche, New York" och trots att de omdömen jag hört och läst var väldigt blandade hade jag den där känslan av att vi skulle se något stort och omvälvande. Efter att ha skrivit världens bästa film om kärlek, "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", och vad som måste vara en av världens mesta och bästa metafilmer (här syftar jag på "Adaptation" och inte "Being John Malkovich") så kan man ju tänka sig att Charlie Kaufman känt sig mer tyngd av omvärldens förväntningar än vad som kan vara hälsosamt (i och för sig resulterar ju den typen av osäkerhet ofta i intressant skapande, vilket ju "Adaptation" är ett utmärkt exempel på). Istället för att sacka ihop under tyngden och skriva en mindre anspråksfull film har Kaufman i "Synecdoche" gjort sin film om Livet, Konsten, Åldrandet och Döden med Philip Seymour Hoffman som Caden, teaterregissören som vill skapa sitt Betydelsefulla Verk innan han dör. I ungefär trettio minuter tycker jag att de små Kaufmanska absurditeterna i Cadens tillvaro är lustiga och att både han och hans fru karaktärer är trovärdiga trots alla knasiga händelser som omger dem.

När handlingen blir "konstigare" förlorar jag entusiasmen. Kaufmans föräkärlek för all things meta blir förutsägbart och i längden väldigt uttröttande. Stundtals får jag känslan av att filmen handlar om sitt eget ofrånkomliga misslyckande med att sammanfatta allt och ingenting på två timmar. Här är skapandekollapsen dock inte finurlig som i "Adaptation" utan mest tjatig. Bakom lager på lager av skådespelare som spelar regissörer som spelar skådespelare är "Synecdoche" faktiskt lite tråkig och rätt banal (vilket man i och för skulle kunna kalla en träffsäker skildring av Livet). Det jag är mest besviken på är att jag inte känner något särskilt när jag ser den. Karaktärerna och situationerna griper inte tag i mig, de väcker ingen medkänsla och ingen avsmak heller för den delen, för de är inte verkliga, de är konstruktioner, skapade för att illustrera en poäng som inte finns, en poäng som inte finns för att poängen är att det inte går att komma fram till någon poäng.

Det är kanske talande för min besvikelse över filmen att dess största behållning för mig var den ogenerade buskishumorn som uppstår när Jennifer Jason Leigh efter att ha varit amerikan i första delen av filmen plötsligt talar med tysk brytning om sina vänner Uschi och Britt. "Who the fuck are Uschi and Britt?!!" skriker Caden.

Samtidigt som filmen inte når upp till de högt ställda förväntningarna tycker jag absolut att den är sevärd. Förmodligen blir jag mer kritisk än vanligt för att hans tidigare manus har varit så skarpa.

Efter bion trodde jag inte att jag skulle orka med någon ytterligare kulturkonsumtion, men jag gick emot tröttheten och de äckelkänslor inför mig själv som kan uppstå efter en oduschad dag på jobbet med en sunkig hood vars vita huva blivit lite grådaskig efter tvätt tillsammans med svarta kläder. Jag övervann mig själv, mötte upp Emilia och följde med henne till Lilla hotellbaren för att se Pascal. På Emmaboda för några år sedan såg jag Pascal från hundratals meters håll i en solstol med människor omkring mig som hånade deras repetitiva texter på svenska. Nu såg jag dem inte alls, men jag hörde dem där vi satt längst bak i lokalen, och den här gången var det inte alls oangenämt att höra om Elvis och om byggen av stora saker som ska krossa andra människor. Mer än så orkar jag inte utveckla det. Det är skönt att vara ute på lokal och ta ett par öl och träffa trevliga vänner när man inte varit det på ett tag.

jompa klings debutroman

När jag ska börja med en debutroman läser jag alltid författarporträttet först. Är författaren född på åttiotalet blir jag stressad och tänker att det är dags att step my game up och skapa någonting - en roman eller musik eller ett fanzin eller vad som helst. Jag vågar inte ens tänka på hur knäckande det kommer att kännas när nittiotalisterna börjar skriva sina uppväxtskildringar och man står där som en annan Håkan Nesser och gaggar om hopplöst gubbiga tidigt-90-företeelser (med Kim Novak utbytt mot Pamela Anderson).

Johan Kling är inte åttiotalist, han är född 1962, vilket får mig att pusta ut en aning. Visserligen handlar hans debutroman "Människor helt utan betydelse" om Stockholms mediebransch (varning!) men han är inte journalist som alla andra debuterande författare nu för tiden och hans film "Darling" från förrförra året var så bra att min skepsis inte är fullt så stark som den kunde ha varit efter att ha läst bokens baksida. "Människor..." följer Magnus, frilansare i film- och tv-branschen, när han försöker styra upp jobb och sitt förhållande under en sommardag i Stockholm 1998.

Precis som i fallet med många andra debuterande författare är det lätt att identifiera romanens protagonist som författaren själv, eftersom de är i samma bransch. Visserligen är kopplingen inte lika självklar som när Belinda Olsson skriver romaner om Melinda Bolsson som jobbar på... Aftonposten, men inledningsvis får jag ändå för mig att Kling har låtit historien utspela sig 1998 för att han själv var mer trendmedveten då och bättre kan beskriva en trendkänslig bransch i det årtiondet då han var trettio-någonting och inte fyrtio-någonting (här löper mina fördomar amok, självklart borde det snarare vara så att mer erfarenhet gör att man mer insiktsfullt kan beskriva sin samtid.) Snart inser jag dock att Kling inte är intresserad av att droppa tidsmarkörer till höger och vänster, nittiotalskuriosan är begränsad till en stor mobiltelefon som Magnus släpar runt på.

Liksom i "Darling" märks istället Klings ambition att skapa en tidlös berättelse med "Människor...". Snarare än att beskriva en tid beskriver den ett tillstånd - ensamhet (som i och för sig skulle kunna påstås vara förknippat med tidsandan). I "Darling" är alla barer och gator märkligt tomma på människor, ett grepp som förstärker den oerhört sorgliga stämningen i filmen. På samma sätt är det avbefolkade semester-Stockholm i "Människor..." i symbios med dess invånares själsliga ödelandskap - den fysiska miljön är en förlängning av Magnus mentala ensamhet. Visst har han både en partner och en hel del bekanta, men han är livrädd för att säga till dem vad han egentligen tycker, han kan inte kommunicera med dem på ett ärligt sätt av rädsla för att skrämma bort dem och riskera att bli ännu mer ensam.

Magnus påminner en hel del om Bernard i "Darling". Båda blir de hunsade av alla i sin omgivning, de säger aldrig ifrån, de är för snälla för sitt eget bästa. Man förstår också att Kling beundrar dessa karaktärer för att de inte är skrävlande snajdare. Som läsare blir man dock nästan förbannad på att det inte ens slinker ur Magnus en endaste liten passiv-aggressiv anklagelse när det är uppenbart att hans partner och bekanta behandlar honom som skit. Stundtals sticker det till i hjärtat, när jag får känslan av att Magnus aldrig kommer få någon upprättelse och alltid kommer att bli trampad på, inte minst av sig själv. Det som gör den ledsamma men fängslande historien uthärdlig är att det verkligen märks att Kling tycker om Magnus och är mån om att ge honom en slags värdighet i all förnedring. Eftersom det har gått så bra för Johan Kling kanske det heller inte är för sent för Magnus?

Kling har lyckats över mina förväntningar med att överföra sina teman från filmens formspråk till romanformatet. Han skriver precis som han gör film, vilket för mig är någonting väldigt positivt. "Människor helt utan betydelse" är värdig snarare än märkvärdig. Den tar bara en eftermiddag att läsa, men den lämnar en fin sorgsenhet efter sig.

option paralysis

Jag klarar inte av att läsa flera böcker parallellt, blir bara stressad och läser inte ut någon av böckerna. Just nu försöker bestämma om jag ska läsa ut "Lubiewo" av Michal Witkowski eller Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof-biografi först (and don't even mention Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward", jag gillar den och har säkert färre än 50 sidor kvar att läsa, men ändå har jag inte lyckats läsa ut den på säkert två-tre månader). Den här typen av dilemman slutar oftast med att jag kollar på Top Model istället för att läsa.

typiskt "Lubiewo"-ord: "råskinn"
typiskt "Ulrike Meinhof - en biografi"-ord: "konsthistoria"
typiskt "Top Model"-ord: "hoochie"
typisk fras för det här inlägget: "läsa ut"
(typisk "Fallet Charles Dexter Ward"-fras: "en orolig natur")

Hundens symbolvärde eller nåt

Efter att jag och Emilia sett Danny Boyles "Slumdog Millionaire" på bio häromdagen hade jag tänkt skriva några rader om filmen, som blev Oscarsnominerad morgonen efter. Sen snubblade jag över ett inlägg på Weird Science, som ledde mig vidare till Andres Lokkos krönika om filmen, och insåg att jag inte skulle komma på något att skriva om filmen som inte tangerade det Lokko eller Hynek Pallas redan skrivit. Lokko hade till exempel redan gjort en poäng av att jämföra M.I.A:s "Paper planes", som är med i SM, och Underworlds "Born slippy", som är med i Boyles nittiotalsklassiker "Trainspotting". För mig återstår väl bara att göra långsökta associationer till hunden som symbol i Coetzees "Disgrace" eller något annat pösigt.

Att ämnet kändes helt uttömt efter att ha läst två texter om filmen skvallrar förmodligen om att jag inte tyckte filmen var någon riktig fullträff. Visst är man inte riktigt van vid att se Indien skildras inifrån på det här sättet i en amerikanskproducerad film (vilket jag antar att SM är eftersom den som sagt blivit nominerad Oscars, bland annat för bästa film), och till en början kändes också allt snyggt och nytt. När jag kommit över bombardemanget med intryck från Bombay/Mumbai började det dock kännas lite tunt - kanske hade jag hoppats på att historien inte skulle utveckla sig riktigt så konventionellt som den i slutändan ändå gjorde. Nä, då föredrar jag "28 days later". Boyle kanske kan göra en maffig zombierulle i Indien nästa gång?