don´t look back

Jag har svårt för att skriva någonting ärligt. Jag kan inte ohämmat skriva om någonting personligt, vilket självklart är både på gott och ont. När jag skrev mitt senaste inlägg blev jag dock stressad och ville bara få klart det för att det tråkade ut mig, därför skummade jag bara igenom det innan det publicerades. Jag släppte lite på kontrollbehovet och det kändes skönt. Alltför ofta inbillar jag mig att jag kommer att känna mig helt nöjd med det jag skriver om jag bara läser igenom det tillräckligt många gånger, om jag ändrar det tills allt är perfekt. Fortfarande har jag aldrig känt mig helt nöjd med något jag skrivit, vill helst radera allt och starta om på nytt. Men det är ju fan bara att skriva. Eftersom jag ändå aldrig kommer att känna mig helt tillfreds med något jag skrivit är det lika bra att bara skriva och sen släppa det, kanske kommer jag till och med närmare någon sorts uppriktighet vad det lider. Inte för att jag ens kan skriva en film- eller musikrecension utan att försöka posera, härma den kulturkritik jag vuxit upp med, de formelmässiga analyserna som jag nog läst mer av än någon annan litteratur. Något heltigenom ärligt kommer nog aldrig stå att läsa i denna blogg, jag vet i och för sig inte ens vad något heltigenom ärligt innebär eller om det ens är önskvärt. Jag tror att det kan vara gott nog att acceptera att man inte är perfekt, att låta risporna ligga kvar mellan raderna, inte försöka täcka över de svarta hål och logiska luckor som ofta avslöjar mer om ens mänsklighet än de utsagor som polerats tills man inte vågar röra dem, polerats tills de blir frånstötande i sin strålglans.

När man börjar blir så här högtravande vill man alltid avdramatisera det med lite comic relief, påpeka att det egentligen inte är något livsviktigt man sitter och svulstar över. Billy Corgan har dock sagt i en intervju att han skrev texterna till "Siamese dream" genom att skriva flera sidor av lösryckta rader på sin skrivmaskin, när han kom fram till en rad som gjorde att det ryckte till i honom av skam visste han att det var den som skulle användas. Om Corgan kan man ju tycka vad fan man vill, men jag tycker att det låter som en användbar startegi om man hellre förmedlar sina svagheter än att inte förmedla någonting alls.

För varje inlägg kommer jag att komma lite längre ifrån harmlösa redogörelser av biobesök och lite närmare vad jag egentligen vill åstadskomma. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har en vag aning om åt vilket håll det ligger.