dryck

På ICA figurerade en svajig människa som skrek rakt ut åt sina demoner och skrämde slag på personalen. På väg hem från ICA kom jag på att jag köpt mer dryck än mat: mjölk, juice, folköl, alkoholfri öl, modersmjölksersättning. Nu har jag "huggit" en "folle" och väntar in Robinson med ugnsgrillade spett i köket.

small black flowers that grow in the sky

För att hålla måttet med stegräknaren och stimulera min djupsinnighet tog jag en kvällspromenad i ett ödsligt och rökdoftande Falun, över järnvägsspår, på leriga stigar och förbi påskstängda livsmedelsaffärer. Det kan vara så enkelt ibland att frammana det vackra i det vardagliga.

I och med att våren har kommit har jag dammat av mitt nittiotal med Manic Street Preachers och Lemonheads, powerpop brukar få tonsätta den första tvekande värmen. Allt måste bort, den årliga vårstädningen för själen. Annars är det samma vindar, samma brackor på Robinson såväl som i debattpanelerna men det som lyckligtvis överskuggar all posljost är O eller A eller vad du nu kommer att heta, du som kommer att chockas av ljuset men mest översköljas av kärlek snart, mycket snart.

Lite random skit

Robinson konkurrerade ut Earth Hour i lördags med Fredrik och Rickard. Frossande i indisk mat med mina band- men även allmänna kamrater minus Fredrik plus Johan igår. Jag fick precis en stark lust att se om hela "Six feet under", kanske vårkänslor? Vi ska flytta två gånger inom loppet av två månader och sen får man inte glömma bort den lilla detaljen att det ska födas barn under tiden. På torsdag ska jag få följa med på Emilias gravidyoga för första och sista gången.

Sensuellt

I torsdags förvånade jag mig själv en aning genom att hyra "Vicky Cristina Barcelona" på Ica. Vad som förvånade mig mer var att jag blev underhållen snarare än irriterad, som jag förväntat mig. Filmen undviker att vara ofräsch genom att inte ta sig själv på något enormt allvar. Kärleken är visserligen himlastormande och konstnärerna riktiga konstnärer men Woody är väldigt medveten om det lite löjliga i det och har distans till sin historia utan att värmen i den försvinner.

I förrgår såg jag Oliver Assayas "Sommarminnen" med lite för högt ställda förväntningar. Mycket prat om antikviteter och lite för lite vältrande i sommar för min smak (se: "Dazed & Confused"). Dock: fin i all sin vardaglighet.

Idag har jag och Emilia lyssnat på en CD-skiva i en CD-spelare för första gången på mycket länge. "Dark was the night". Vissa låtar börjar ta form i massan efter veckor av slölyssnande. Det tar mig väldigt lång tid att lyssna in mig på en skiva nu för tiden, oftast månader. Att inte ha någon ipod längre underlättar ju inte direkt musiklyssnandet.

Efter jobbet storhandlade jag på Apoteket, sen tog jag en sväng in på Hedengrens. I bokreans inledningsskede köpte jag Coetzees "Ett dåligt år", Marguerite Duras "Smärtan" och antologin "Bögjävlar" där. Nu var det halva reapriset och jag lyckades hitta Hannah Tintis goa novellsamling "Djurverkerier", som jag fått i present för några år sen och inte hann läsa klart för att jag tappade bort den fina bruna och rosa tygpåse som den låg i en halvblöt kväll på Stockholms Universitets "campus" eller vad det nu kan tänkas kallas. Novellerna i "Djurverkerier" har alla djurtema. Att skriva med djurtematik måste vara väldigt tacksamt för en författare, djur kan med fördel användas för att spegla eller skapa kontraster mot människan och hennes egenskaper. Man kan nästan misstänka att Tintis noveller praktiskt taget skrev sig själva efter att temat hade fastslagits. Riktigt så enkelt är det dock inte, och såvitt jag minns det är innehållet i "Djurverkerier" både varierat och konstant imponerande.

När jag var inne på Hedengrens passade jag även på att köpa nya numret av "Filter". Den tidningen är fan poppis, tycker att jag träffat på drivor av folk som läser och gillar den - fortfarande har jag inte hört ett enda negativt ord yttras om Filter. Sen kan man ju konstatera att Filter varit först med att skriva om en hel del grejer som DN med flera tidningar sedan hakat på. Nu kommer jag i och för sig inte på något konkret exempel, men det är i alla fall intrycket jag fått (jag är inte journalist, jag är bloggare och behöver följaktligen inte belägga sådana påståenden).

För övrigt är jag och Emilia i vecka 35 och jag undrar om någon någonsin har tyckt att det här med föräldrapenning från Försäkringskassan är lättförståeligt och glasklart?

who watches the watchmen? jag, igår kväll

I DN skriver Mårten Blomkvist att Zack Snyder inte har något eget att tillföra i sin filmatisering av "Watchmen". I beg to differ. Snyder verkligen skruvat upp Moores/Gibbons rätt flyktiga våldsskildringar till en närmast sadistisk nivå - för mig är de så svårsmälta att de förstör helhetsintrycket. Jag antar att Snyder har brassat på med våldet i sin iver att göra fansen nöjda, att detta ingår i hans vision om en "kompromisslöst" trogen adaption. Jag delar hur som helst inte denna Snyders idé om att utförliga och brutala våldsskildringar skulle utgöra en så stor och central del av Watchmens innehåll. I och för sig har jag alltid varit lite känslig för våld på film. Kanske hann jag aldrig bli tillräckligt avtrubbad när jag var liten för att jag inte fick se Hulken på tv?

Trots att jag var för känslig för vissa delar av filmen tycker jag att andra partier var underhållande och maffiga - som helhet var det väldigt ojämnt. Snyder lyckas aldrig fullt ut förmedla den svindlande känsla av komplexitet som Moore gör i romanen, och det som blir kvar är en serie storslagna visuella idéer som är kul att titta på men inte innehåller någonting. Istället för att dekonstruera superhjältar har Snyder plockat isär Watchmen för att visa hur ihålig den är - när eftertexterna tar vid är min första tanke att jag kanske har överskattat Moores serie, kanske var den aldrig mer än en alldaglig detektivhistoria med platta karaktärer men med så många lager postmodern ytglans att man blivit bländad. Det är inte omöjligt att jag känner helt annorlunda för Watchmen om jag ser den igen, kanske de bråkdelar av de stora ambitionerna som ändå rotts hem av Snyder tillåts glimra mer intensivt när jag fått lite distans till denna ostyriga koloss till film. För tillfället känner jag att den nog fungerar bäst som ett ölspel - drick varje gång ett ben bryts och du blir garanterat aspackad.

Ok, I'm over it, dags att gå vidare. Ikväll ska jag till Debaser Slussen för första gången på väldigt länge (det är alltid första gången på väldigt länge när jag ska dit) och kolla på Alarma Man.

revenge of the fanboys - förberedelse för watchmen-premiären

Jag hade först tänkt skriva någonting om doften av gröntonad banan som sprider sig över en sjukhusaula, jag hade tänkt skriva om Nöjesguiden i allmänhet och senaste numret i synnerhet, närmare bestämt om Carl Reinholdtzon Belfrages krönika om nya Bret Easton Ellis-filmatiseringen The Informers, om Belfrages möjliga aversion mot kvinnor (här skulle jag nog varit ute på djupt vatten), om Bret Easton Ellis i allmänhet och Glamorama-filmatiseringen som aldrig blev av för att regissören Roger Avary kört ihjäl någon.

Allt detta får vänta, förmodligen för alltid.

Imorgon fredag har nämligen "Watchmen" biopremiär och jag måste hinna bli av med lite av den irritation som jag gått och samlat sedan kanske ett år tillbaka, när jag fick reda på att den skulle regisseras av Zack Snyder. Om jag hinner skriva av mig om mina farhågor inför filmen kanske jag kan slappna av och rentutav få en inte helt oäven bioupplevelse efter jobbet imorgon.

För ett par år sedan gick jag och ojade mig väldigt länge över en Hellblazer-film som då var i manusstadiet. Alla fans av serien var kritiska till en filmatisering som hade flyttat handlingen till USA istället för England, och bara verkade vilja låna vissa av de yttre attributen i serien medan dess själ försakades. Det verkade liksom lite onödigt att fega när man ska adaptera en serie som ändå inte är känd för den stora (alltid förmodat dumma) massan. Filmen blev rätt dålig, inte skrattretande eller provocerande dålig, bara menlöst dålig.

När det ryktades om att Watchmen-filmen var på gång på riktigt blev jag, till skillnad från i fallet "Constantine", lite peppad. Jag höll inte alls med Alan Moore om att "V för Vendetta"-filmen var särskilt olik serien, jag tycker dessutom att den var lyckad. Sen kom chocken när jag läste på Imdb att Zack Snyder skulle regissera. Zack "300" Snyder. Vid tidigare försök att filmatisera Watchmen hade regissörer som Terry Gilliam och Darren Aronofsky (om jag inte missminner mig, den karln tycks vara inblandad i alla seriefilmatiseringars tidiga skeden) misslyckats, nu gavs uppgiften till Zack "300" Snyder? Förmodligen gick producenterna efter logiken att en serie är en serie är en serie och en snubbe som filmat en grafisk roman borde ju rimligtvis kunna filma en annan. Det som gör valet så märkligt är att Frank Millers värld av stiliserade sterotyper där den starke har rätt närmast utgör en direkt motpol till Moores mångbottnade historier och komplexa, mänskliga, karaktärer. Således skulle Watchmens fascistoida huvudroller Rorschach och The Comedian säkert vara otvetydiga hjältar i Millers tappning där de i Moores vision problematiserar superhjältebegreppet.

Jag blir orolig när jag läser intervjuer med Snyder där han säger att filmen kommer att vara extremt trogen serien, att den kommer att vara lika häftig och sexig. Sexig? Använder någon ens begreppet sexig? Det känns bara så jävla fel. Snyder verkar besatt av ytan, av att filmens yta ska vara en exakt avbild av originalets yta (en "sexig" yta?), men om Snyder så tar vara på varenda liten bakgrundsdetalj i serierutorna är det ändå verkligen ingen garanti för att han kommer lyckas tangera seriens andra nivåer, de många lager som ligger under ytan.

Jag misstänker också att Snyder kommer att göra allt som i stillbildsform inte nödvändigtvis är glorifierat och coolt just glorifierat och coolt. Med hans stääändiga slowmotion (i "300" tröttnade jag på greppet efter ungefär tre minuter av filmens gång) kommer det bli många "coola" sparkar i nyllet under 160 minuter.

Nåvä, jag känner att min hjärna börjar smälta efter att ha ältat Watchmen fram och tillbaka de senaste två veckorna. Jag tror rentutav att jag har varit besatt. Emilia skulle nog säga att jag projicerar mina känslor på filmen. Det ska bli skönt att ha sett spektaklet imorgon kväll så att jag kan lägga besattheten bakom mig.