Efter jobbet storhandlade jag på Apoteket, sen tog jag en sväng in på Hedengrens. I bokreans inledningsskede köpte jag Coetzees "Ett dåligt år", Marguerite Duras "Smärtan" och antologin "Bögjävlar" där. Nu var det halva reapriset och jag lyckades hitta Hannah Tintis goa novellsamling "Djurverkerier", som jag fått i present för några år sen och inte hann läsa klart för att jag tappade bort den fina bruna och rosa tygpåse som den låg i en halvblöt kväll på Stockholms Universitets "campus" eller vad det nu kan tänkas kallas. Novellerna i "Djurverkerier" har alla djurtema. Att skriva med djurtematik måste vara väldigt tacksamt för en författare, djur kan med fördel användas för att spegla eller skapa kontraster mot människan och hennes egenskaper. Man kan nästan misstänka att Tintis noveller praktiskt taget skrev sig själva efter att temat hade fastslagits. Riktigt så enkelt är det dock inte, och såvitt jag minns det är innehållet i "Djurverkerier" både varierat och konstant imponerande.

När jag var inne på Hedengrens passade jag även på att köpa nya numret av "Filter". Den tidningen är fan poppis, tycker att jag träffat på drivor av folk som läser och gillar den - fortfarande har jag inte hört ett enda negativt ord yttras om Filter. Sen kan man ju konstatera att Filter varit först med att skriva om en hel del grejer som DN med flera tidningar sedan hakat på. Nu kommer jag i och för sig inte på något konkret exempel, men det är i alla fall intrycket jag fått (jag är inte journalist, jag är bloggare och behöver följaktligen inte belägga sådana påståenden).

För övrigt är jag och Emilia i vecka 35 och jag undrar om någon någonsin har tyckt att det här med föräldrapenning från Försäkringskassan är lättförståeligt och glasklart?

musik i huvudet

Jag tappade bort min ipod för mer än en månad sen, men huvudet har varit sprängfyllt av musik sen dess. När jag går förbi Svampen i morgonkylan spelas Deerhunter upp i mitt huvud. Cover me... comfort me... come for me... som en vaggvisa, fraserna viskas om och om igen. I några ögonblick får jag en stark längtan efter att bli nedbäddad i en mil av täcken och filtar, stoppa flödet av händelser och alla intryck som bara blir starkare ju närmare jag kommer, men jag fortsätter att gå, med huvudet dunkande av stum musik, hjärnan vibrerande av den ständiga upptakten till ett explosivt crescendo. Vi fortsätter att gå, tillsammans.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag mår, den extremt sällsynta känslan av att allt man någonsin oroat sig över kommer att ordna sig, att allt blir bättre hela tiden, att allt är vackert även om eller tack vare att det är fult, den nyss nämnda musiken som fyller mitt huvud... att jag och Emilia ska blir föräldrar om ungefär tio veckor. Jag är konstant förundrad, förvirrad och uppfylld av hopp, liv, kärlek.

en kväll, två kulturkonsumtionstillfällen

Den där känslan av att man kommer att få sin värld omkullruskad, av att man kommer att bli hänförd. På väg till Sveavägen för att möta Draken kom jag att tänka på en sommarkväll i Eskilstuna för ungefär 12 år sen, vi hade stannat upp på vägen in till stan för att bli bekväma med varandra igen, en liten grupp människor som inte setts på hela sommaren. Då var jag inte beredd på vad jag skulle uppleva samma kväll på Eskilstunas sista oberoende biograf. När vi snubblade ur den lilla salongen kunde vi inte göra annat än skratta. Den femte personen som klev ur biografen var nog inte lika road av att ha fått sitta och lyssna på ett gäng nervösa och stissiga tonåringar som försöker hantera att det de ser framför sig är fullkomligt vansinnigt och någonstans också vansinnigt vackert genom att kommentera och skämta bort galenskapen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. "Lost Highway" kanske bleknar bredvid "Mulholland Drive", och när jag sett om den framstår den mest som en rörig nittiotalssoppa av våld och tuttar, men sommaren 1996 var den det mest sinnesutvidgande jag någonsin sett.

Jag och Draken skulle gå på "Synecdoche, New York" och trots att de omdömen jag hört och läst var väldigt blandade hade jag den där känslan av att vi skulle se något stort och omvälvande. Efter att ha skrivit världens bästa film om kärlek, "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", och vad som måste vara en av världens mesta och bästa metafilmer (här syftar jag på "Adaptation" och inte "Being John Malkovich") så kan man ju tänka sig att Charlie Kaufman känt sig mer tyngd av omvärldens förväntningar än vad som kan vara hälsosamt (i och för sig resulterar ju den typen av osäkerhet ofta i intressant skapande, vilket ju "Adaptation" är ett utmärkt exempel på). Istället för att sacka ihop under tyngden och skriva en mindre anspråksfull film har Kaufman i "Synecdoche" gjort sin film om Livet, Konsten, Åldrandet och Döden med Philip Seymour Hoffman som Caden, teaterregissören som vill skapa sitt Betydelsefulla Verk innan han dör. I ungefär trettio minuter tycker jag att de små Kaufmanska absurditeterna i Cadens tillvaro är lustiga och att både han och hans fru karaktärer är trovärdiga trots alla knasiga händelser som omger dem.

När handlingen blir "konstigare" förlorar jag entusiasmen. Kaufmans föräkärlek för all things meta blir förutsägbart och i längden väldigt uttröttande. Stundtals får jag känslan av att filmen handlar om sitt eget ofrånkomliga misslyckande med att sammanfatta allt och ingenting på två timmar. Här är skapandekollapsen dock inte finurlig som i "Adaptation" utan mest tjatig. Bakom lager på lager av skådespelare som spelar regissörer som spelar skådespelare är "Synecdoche" faktiskt lite tråkig och rätt banal (vilket man i och för skulle kunna kalla en träffsäker skildring av Livet). Det jag är mest besviken på är att jag inte känner något särskilt när jag ser den. Karaktärerna och situationerna griper inte tag i mig, de väcker ingen medkänsla och ingen avsmak heller för den delen, för de är inte verkliga, de är konstruktioner, skapade för att illustrera en poäng som inte finns, en poäng som inte finns för att poängen är att det inte går att komma fram till någon poäng.

Det är kanske talande för min besvikelse över filmen att dess största behållning för mig var den ogenerade buskishumorn som uppstår när Jennifer Jason Leigh efter att ha varit amerikan i första delen av filmen plötsligt talar med tysk brytning om sina vänner Uschi och Britt. "Who the fuck are Uschi and Britt?!!" skriker Caden.

Samtidigt som filmen inte når upp till de högt ställda förväntningarna tycker jag absolut att den är sevärd. Förmodligen blir jag mer kritisk än vanligt för att hans tidigare manus har varit så skarpa.

Efter bion trodde jag inte att jag skulle orka med någon ytterligare kulturkonsumtion, men jag gick emot tröttheten och de äckelkänslor inför mig själv som kan uppstå efter en oduschad dag på jobbet med en sunkig hood vars vita huva blivit lite grådaskig efter tvätt tillsammans med svarta kläder. Jag övervann mig själv, mötte upp Emilia och följde med henne till Lilla hotellbaren för att se Pascal. På Emmaboda för några år sedan såg jag Pascal från hundratals meters håll i en solstol med människor omkring mig som hånade deras repetitiva texter på svenska. Nu såg jag dem inte alls, men jag hörde dem där vi satt längst bak i lokalen, och den här gången var det inte alls oangenämt att höra om Elvis och om byggen av stora saker som ska krossa andra människor. Mer än så orkar jag inte utveckla det. Det är skönt att vara ute på lokal och ta ett par öl och träffa trevliga vänner när man inte varit det på ett tag.