wildbirds, lovecraft, bechdel

I fredags rycktes jag med i Wildbirds & Peacedrums besvärjelser (musikkritikerklyscha #1) på Strand. Igår lördag vaknade jag relativt tidigt efter att ha somnat ifrån en diskussion om hur deras civilstånd påverkar folks uppfattning om och uppskattning av musiken. Morgonen fick en fin start när jag upptäckte att Jonas Thente hade skrivit en krönika om nördhjälten HP Lovecraft i DN:s kulturdel. För ett litet tag förflyttades jag till Bokbussen där den brukade stanna till vid lekplatsen på Trumpetvägen.

Jag kommer ihåg doften, jag gick direkt längst bak till vänster i bussen där jag böjde mig ner och gick igenom seriealbumen. Oftast plockade jag åt mig en rejäl hög för att låna hem, förmodligen för att vara säker på att få med mig något som jag skulle gilla (man hann aldrig undersöka så noga vad det var man lånade eftersom bussen såklart skulle vidare). Mittemot hyllan med seriealbumen fanns science fiction-hyllan där jag lånade enstaka böcker. Trots att jag anade att jag inte skulle orka läsa 500 sidor Asimov gillade jag att titta på omslagen och fantisera om innehållet. Innehållet skulle nog aldrig heller varit lika bra som jag inbillade mig att det skulle vara om jag bara skulle ge mig fan på att läsa. Hur som helst, i den där hyllan fanns några av de svenska Lovecraftutgåvorna från åttiotalet och jag lånade dem alltid när de fanns innne.

För många är Lovecrafts värld den mest hopplösa och pessimistiska som kan tänkas men för mig har den alltid varit en dröm om magi i vardagen, och följaktligen också en representant för hopp. På något skruvat sätt kan jag finna trygghet och nästan mysa ner mig i Lovecrafts iskalla och humorlöst skildrade helveten. Lika mysiga är kanske inte de fascistoida tendenser hos Lovecraft som ofta nämns när man diskuterar hans skrivande idag, men som man knappast kan begära att ett barn uppfattar i sin läsning, vilket jag ju var när jag först läste om hans obeskrivbara fasor.

Thentes krönika påminde mig om att jag måste läsa "The Call of Cthulhu and other stories", den samling av Lovecraft-noveller som jag införskaffat för några månader sen, så fort jag är färdig med "The essential dykes to watch out for" av Alison Bechdel, som jag håller på med just nu. Den sistnämnda är en helt fantastisk samling av Bechdels seriestrippar om, tja, "dykes to watch out for". Mycket igenkänning och värme, skarp dialog och på alla sätt och vis väldigt insiktsfullt redan i serierna från åttiotalet. Historien om när Toni och Clarice ska ha barn är något av det mest träffande jag läst om att vänta barn. Det är verkligen skönt att som omväxling läsa om ett normbrytande par som skaffar barn, även om ungefär samma problem verkar uppstå för Toni och Clarice som för Svenne Banan.

musik i huvudet

Jag tappade bort min ipod för mer än en månad sen, men huvudet har varit sprängfyllt av musik sen dess. När jag går förbi Svampen i morgonkylan spelas Deerhunter upp i mitt huvud. Cover me... comfort me... come for me... som en vaggvisa, fraserna viskas om och om igen. I några ögonblick får jag en stark längtan efter att bli nedbäddad i en mil av täcken och filtar, stoppa flödet av händelser och alla intryck som bara blir starkare ju närmare jag kommer, men jag fortsätter att gå, med huvudet dunkande av stum musik, hjärnan vibrerande av den ständiga upptakten till ett explosivt crescendo. Vi fortsätter att gå, tillsammans.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag mår, den extremt sällsynta känslan av att allt man någonsin oroat sig över kommer att ordna sig, att allt blir bättre hela tiden, att allt är vackert även om eller tack vare att det är fult, den nyss nämnda musiken som fyller mitt huvud... att jag och Emilia ska blir föräldrar om ungefär tio veckor. Jag är konstant förundrad, förvirrad och uppfylld av hopp, liv, kärlek.