jompa klings debutroman

När jag ska börja med en debutroman läser jag alltid författarporträttet först. Är författaren född på åttiotalet blir jag stressad och tänker att det är dags att step my game up och skapa någonting - en roman eller musik eller ett fanzin eller vad som helst. Jag vågar inte ens tänka på hur knäckande det kommer att kännas när nittiotalisterna börjar skriva sina uppväxtskildringar och man står där som en annan Håkan Nesser och gaggar om hopplöst gubbiga tidigt-90-företeelser (med Kim Novak utbytt mot Pamela Anderson).

Johan Kling är inte åttiotalist, han är född 1962, vilket får mig att pusta ut en aning. Visserligen handlar hans debutroman "Människor helt utan betydelse" om Stockholms mediebransch (varning!) men han är inte journalist som alla andra debuterande författare nu för tiden och hans film "Darling" från förrförra året var så bra att min skepsis inte är fullt så stark som den kunde ha varit efter att ha läst bokens baksida. "Människor..." följer Magnus, frilansare i film- och tv-branschen, när han försöker styra upp jobb och sitt förhållande under en sommardag i Stockholm 1998.

Precis som i fallet med många andra debuterande författare är det lätt att identifiera romanens protagonist som författaren själv, eftersom de är i samma bransch. Visserligen är kopplingen inte lika självklar som när Belinda Olsson skriver romaner om Melinda Bolsson som jobbar på... Aftonposten, men inledningsvis får jag ändå för mig att Kling har låtit historien utspela sig 1998 för att han själv var mer trendmedveten då och bättre kan beskriva en trendkänslig bransch i det årtiondet då han var trettio-någonting och inte fyrtio-någonting (här löper mina fördomar amok, självklart borde det snarare vara så att mer erfarenhet gör att man mer insiktsfullt kan beskriva sin samtid.) Snart inser jag dock att Kling inte är intresserad av att droppa tidsmarkörer till höger och vänster, nittiotalskuriosan är begränsad till en stor mobiltelefon som Magnus släpar runt på.

Liksom i "Darling" märks istället Klings ambition att skapa en tidlös berättelse med "Människor...". Snarare än att beskriva en tid beskriver den ett tillstånd - ensamhet (som i och för sig skulle kunna påstås vara förknippat med tidsandan). I "Darling" är alla barer och gator märkligt tomma på människor, ett grepp som förstärker den oerhört sorgliga stämningen i filmen. På samma sätt är det avbefolkade semester-Stockholm i "Människor..." i symbios med dess invånares själsliga ödelandskap - den fysiska miljön är en förlängning av Magnus mentala ensamhet. Visst har han både en partner och en hel del bekanta, men han är livrädd för att säga till dem vad han egentligen tycker, han kan inte kommunicera med dem på ett ärligt sätt av rädsla för att skrämma bort dem och riskera att bli ännu mer ensam.

Magnus påminner en hel del om Bernard i "Darling". Båda blir de hunsade av alla i sin omgivning, de säger aldrig ifrån, de är för snälla för sitt eget bästa. Man förstår också att Kling beundrar dessa karaktärer för att de inte är skrävlande snajdare. Som läsare blir man dock nästan förbannad på att det inte ens slinker ur Magnus en endaste liten passiv-aggressiv anklagelse när det är uppenbart att hans partner och bekanta behandlar honom som skit. Stundtals sticker det till i hjärtat, när jag får känslan av att Magnus aldrig kommer få någon upprättelse och alltid kommer att bli trampad på, inte minst av sig själv. Det som gör den ledsamma men fängslande historien uthärdlig är att det verkligen märks att Kling tycker om Magnus och är mån om att ge honom en slags värdighet i all förnedring. Eftersom det har gått så bra för Johan Kling kanske det heller inte är för sent för Magnus?

Kling har lyckats över mina förväntningar med att överföra sina teman från filmens formspråk till romanformatet. Han skriver precis som han gör film, vilket för mig är någonting väldigt positivt. "Människor helt utan betydelse" är värdig snarare än märkvärdig. Den tar bara en eftermiddag att läsa, men den lämnar en fin sorgsenhet efter sig.