Efter att jag och Emilia sett Danny Boyles "Slumdog Millionaire" på bio häromdagen hade jag tänkt skriva några rader om filmen, som blev Oscarsnominerad morgonen efter. Sen snubblade jag över ett inlägg på Weird Science, som ledde mig vidare till Andres Lokkos krönika om filmen, och insåg att jag inte skulle komma på något att skriva om filmen som inte tangerade det Lokko eller Hynek Pallas redan skrivit. Lokko hade till exempel redan gjort en poäng av att jämföra M.I.A:s "Paper planes", som är med i SM, och Underworlds "Born slippy", som är med i Boyles nittiotalsklassiker "Trainspotting". För mig återstår väl bara att göra långsökta associationer till hunden som symbol i Coetzees "Disgrace" eller något annat pösigt.
Att ämnet kändes helt uttömt efter att ha läst två texter om filmen skvallrar förmodligen om att jag inte tyckte filmen var någon riktig fullträff. Visst är man inte riktigt van vid att se Indien skildras inifrån på det här sättet i en amerikanskproducerad film (vilket jag antar att SM är eftersom den som sagt blivit nominerad Oscars, bland annat för bästa film), och till en början kändes också allt snyggt och nytt. När jag kommit över bombardemanget med intryck från Bombay/Mumbai började det dock kännas lite tunt - kanske hade jag hoppats på att historien inte skulle utveckla sig riktigt så konventionellt som den i slutändan ändå gjorde. Nä, då föredrar jag "28 days later". Boyle kanske kan göra en maffig zombierulle i Indien nästa gång?
Gävlemusikernas låtar når miljoner tv-tittare
11 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar