option paralysis

Jag klarar inte av att läsa flera böcker parallellt, blir bara stressad och läser inte ut någon av böckerna. Just nu försöker bestämma om jag ska läsa ut "Lubiewo" av Michal Witkowski eller Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof-biografi först (and don't even mention Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward", jag gillar den och har säkert färre än 50 sidor kvar att läsa, men ändå har jag inte lyckats läsa ut den på säkert två-tre månader). Den här typen av dilemman slutar oftast med att jag kollar på Top Model istället för att läsa.

typiskt "Lubiewo"-ord: "råskinn"
typiskt "Ulrike Meinhof - en biografi"-ord: "konsthistoria"
typiskt "Top Model"-ord: "hoochie"
typisk fras för det här inlägget: "läsa ut"
(typisk "Fallet Charles Dexter Ward"-fras: "en orolig natur")

Hundens symbolvärde eller nåt

Efter att jag och Emilia sett Danny Boyles "Slumdog Millionaire" på bio häromdagen hade jag tänkt skriva några rader om filmen, som blev Oscarsnominerad morgonen efter. Sen snubblade jag över ett inlägg på Weird Science, som ledde mig vidare till Andres Lokkos krönika om filmen, och insåg att jag inte skulle komma på något att skriva om filmen som inte tangerade det Lokko eller Hynek Pallas redan skrivit. Lokko hade till exempel redan gjort en poäng av att jämföra M.I.A:s "Paper planes", som är med i SM, och Underworlds "Born slippy", som är med i Boyles nittiotalsklassiker "Trainspotting". För mig återstår väl bara att göra långsökta associationer till hunden som symbol i Coetzees "Disgrace" eller något annat pösigt.

Att ämnet kändes helt uttömt efter att ha läst två texter om filmen skvallrar förmodligen om att jag inte tyckte filmen var någon riktig fullträff. Visst är man inte riktigt van vid att se Indien skildras inifrån på det här sättet i en amerikanskproducerad film (vilket jag antar att SM är eftersom den som sagt blivit nominerad Oscars, bland annat för bästa film), och till en början kändes också allt snyggt och nytt. När jag kommit över bombardemanget med intryck från Bombay/Mumbai började det dock kännas lite tunt - kanske hade jag hoppats på att historien inte skulle utveckla sig riktigt så konventionellt som den i slutändan ändå gjorde. Nä, då föredrar jag "28 days later". Boyle kanske kan göra en maffig zombierulle i Indien nästa gång?

Hejdå Mick, hej hej blogg

Idag läser jag på Pitchfork att Mick Harvey ska sluta i the Bad Seeds. Istället för att fundera någon längre tid över varför (Mick är trött på att bli tagen för givet, besviken att ingen frågade honom om han ville vara med i Grinderman, vill satsa sitt allt på att ge ut obskyra Serge Gainsbourg-covers?) bestämmer jag mig för att börja skriva.

I något års tid har jag tänkt att jag ska börja blogga, men för varje dag som jag inte kommit igång med bloggandet har pressen på att ha ett bra första inlägg ökat mer och mer. Alla ämnen som jag kommit på har känts sökta, inget tillräckligt intressant eller relevant för att kunna fungera som startskott för den blogg som vuxit sig till en blobb, en stor amöba som vägrar flytta sig från min hjärna till hypertextvärlden. Idag inser jag att jag inte får vara rädd, rädd för att haspla ur mig fåniga liknelser som den i förra meningen, eller skriva om något som inte känns helgjutet. Det viktiga är att komma igång. Idag kändes det som att Mick sa "kör, gör din grej, det tänker jag i alla fall göra" och han har så klart rätt.

I en dokumentär om Nick Cave som SVT visade för ett par år sen diskuteras "The Boatman's Call", Nick Caves närgångna uppgörelse med PJ Harvey efter att deras förhållande tagit slut. Jag vet inte om det är en efterhandskonstruktion och jag i själva verket har blåst upp dramatiken i scenen en aning, men jag ser Mick framför mig när han skruvar på sig i stolen och mumlar något som avslöjar att han inte tyckte att det var riktigt sjysst, det var för personligt och det var inte rätt att hänga ut någon annan på det sättet. Denna lilla kommentar var väl inte så märkvärdig, men scenen har ändå fastnat och fått mig att tro att Mick fungerat som the good cop till Nicks bad cop. Han har aldrig ens varit i närheten av att pocka på ens uppmärksamhet på samma sätt som fullblodsexcentrikern Blixa, som hoppade av Bad Seeds för ett par år sedan efter att ha varit en av de mest långvariga medlemmarna. Ändå har jag alltid uppfattat hans närvaro i bandet som en avgörande faktor för att the Bad Seeds varit just the Bad Seeds - inte vilket karaktärslöst kompband som helst.

Hur som helst ska jag följa Mick Harveys fortsatta karriär med intresse oavsett hur många obskyra coverskivor han ger ut. Tack Mick för inspirationen, jag tillägnar dig min blogg!