Hejdå Mick

dryck

2009-04-18T10:32:00.000-07:00

På ICA figurerade en svajig människa som skrek rakt ut åt sina demoner och skrämde slag på personalen. På väg hem från ICA kom jag på att jag köpt mer dryck än mat: mjölk, juice, folköl, alkoholfri öl, modersmjölksersättning. Nu har jag "huggit" en "folle" och väntar in Robinson med ugnsgrillade spett i köket.

small black flowers that grow in the sky

2009-04-12T14:05:00.000-07:00

För att hålla måttet med stegräknaren och stimulera min djupsinnighet tog jag en kvällspromenad i ett ödsligt och rökdoftande Falun, över järnvägsspår, på leriga stigar och förbi påskstängda livsmedelsaffärer. Det kan vara så enkelt ibland att frammana det vackra i det vardagliga.

I och med att våren har kommit har jag dammat av mitt nittiotal med Manic Street Preachers och Lemonheads, powerpop brukar få tonsätta den första tvekande värmen. Allt måste bort, den årliga vårstädningen för själen. Annars är det samma vindar, samma brackor på Robinson såväl som i debattpanelerna men det som lyckligtvis överskuggar all posljost är O eller A eller vad du nu kommer att heta, du som kommer att chockas av ljuset men mest översköljas av kärlek snart, mycket snart.

Lite random skit

2009-03-31T14:16:00.000-07:00

Robinson konkurrerade ut Earth Hour i lördags med Fredrik och Rickard. Frossande i indisk mat med mina band- men även allmänna kamrater minus Fredrik plus Johan igår. Jag fick precis en stark lust att se om hela "Six feet under", kanske vårkänslor? Vi ska flytta två gånger inom loppet av två månader och sen får man inte glömma bort den lilla detaljen att det ska födas barn under tiden. På torsdag ska jag få följa med på Emilias gravidyoga för första och sista gången.

Sensuellt

2009-03-28T10:04:00.000-07:00

I torsdags förvånade jag mig själv en aning genom att hyra "Vicky Cristina Barcelona" på Ica. Vad som förvånade mig mer var att jag blev underhållen snarare än irriterad, som jag förväntat mig. Filmen undviker att vara ofräsch genom att inte ta sig själv på något enormt allvar. Kärleken är visserligen himlastormande och konstnärerna riktiga konstnärer men Woody är väldigt medveten om det lite löjliga i det och har distans till sin historia utan att värmen i den försvinner.

I förrgår såg jag Oliver Assayas "Sommarminnen" med lite för högt ställda förväntningar. Mycket prat om antikviteter och lite för lite vältrande i sommar för min smak (se: "Dazed & Confused"). Dock: fin i all sin vardaglighet.

Idag har jag och Emilia lyssnat på en CD-skiva i en CD-spelare för första gången på mycket länge. "Dark was the night". Vissa låtar börjar ta form i massan efter veckor av slölyssnande. Det tar mig väldigt lång tid att lyssna in mig på en skiva nu för tiden, oftast månader. Att inte ha någon ipod längre underlättar ju inte direkt musiklyssnandet.

2009-03-25T12:45:00.000-07:00

Efter jobbet storhandlade jag på Apoteket, sen tog jag en sväng in på Hedengrens. I bokreans inledningsskede köpte jag Coetzees "Ett dåligt år", Marguerite Duras "Smärtan" och antologin "Bögjävlar" där. Nu var det halva reapriset och jag lyckades hitta Hannah Tintis goa novellsamling "Djurverkerier", som jag fått i present för några år sen och inte hann läsa klart för att jag tappade bort den fina bruna och rosa tygpåse som den låg i en halvblöt kväll på Stockholms Universitets "campus" eller vad det nu kan tänkas kallas. Novellerna i "Djurverkerier" har alla djurtema. Att skriva med djurtematik måste vara väldigt tacksamt för en författare, djur kan med fördel användas för att spegla eller skapa kontraster mot människan och hennes egenskaper. Man kan nästan misstänka att Tintis noveller praktiskt taget skrev sig själva efter att temat hade fastslagits. Riktigt så enkelt är det dock inte, och såvitt jag minns det är innehållet i "Djurverkerier" både varierat och konstant imponerande.

När jag var inne på Hedengrens passade jag även på att köpa nya numret av "Filter". Den tidningen är fan poppis, tycker att jag träffat på drivor av folk som läser och gillar den - fortfarande har jag inte hört ett enda negativt ord yttras om Filter. Sen kan man ju konstatera att Filter varit först med att skriva om en hel del grejer som DN med flera tidningar sedan hakat på. Nu kommer jag i och för sig inte på något konkret exempel, men det är i alla fall intrycket jag fått (jag är inte journalist, jag är bloggare och behöver följaktligen inte belägga sådana påståenden).

För övrigt är jag och Emilia i vecka 35 och jag undrar om någon någonsin har tyckt att det här med föräldrapenning från Försäkringskassan är lättförståeligt och glasklart?

who watches the watchmen? jag, igår kväll

2009-03-14T02:34:00.000-07:00

I DN skriver Mårten Blomkvist att Zack Snyder inte har något eget att tillföra i sin filmatisering av "Watchmen". I beg to differ. Snyder verkligen skruvat upp Moores/Gibbons rätt flyktiga våldsskildringar till en närmast sadistisk nivå - för mig är de så svårsmälta att de förstör helhetsintrycket. Jag antar att Snyder har brassat på med våldet i sin iver att göra fansen nöjda, att detta ingår i hans vision om en "kompromisslöst" trogen adaption. Jag delar hur som helst inte denna Snyders idé om att utförliga och brutala våldsskildringar skulle utgöra en så stor och central del av Watchmens innehåll. I och för sig har jag alltid varit lite känslig för våld på film. Kanske hann jag aldrig bli tillräckligt avtrubbad när jag var liten för att jag inte fick se Hulken på tv?

Trots att jag var för känslig för vissa delar av filmen tycker jag att andra partier var underhållande och maffiga - som helhet var det väldigt ojämnt. Snyder lyckas aldrig fullt ut förmedla den svindlande känsla av komplexitet som Moore gör i romanen, och det som blir kvar är en serie storslagna visuella idéer som är kul att titta på men inte innehåller någonting. Istället för att dekonstruera superhjältar har Snyder plockat isär Watchmen för att visa hur ihålig den är - när eftertexterna tar vid är min första tanke att jag kanske har överskattat Moores serie, kanske var den aldrig mer än en alldaglig detektivhistoria med platta karaktärer men med så många lager postmodern ytglans att man blivit bländad. Det är inte omöjligt att jag känner helt annorlunda för Watchmen om jag ser den igen, kanske de bråkdelar av de stora ambitionerna som ändå rotts hem av Snyder tillåts glimra mer intensivt när jag fått lite distans till denna ostyriga koloss till film. För tillfället känner jag att den nog fungerar bäst som ett ölspel - drick varje gång ett ben bryts och du blir garanterat aspackad.

Ok, I'm over it, dags att gå vidare. Ikväll ska jag till Debaser Slussen för första gången på väldigt länge (det är alltid första gången på väldigt länge när jag ska dit) och kolla på Alarma Man.

revenge of the fanboys - förberedelse för watchmen-premiären

2009-03-03T09:54:00.000-08:00

Jag hade först tänkt skriva någonting om doften av gröntonad banan som sprider sig över en sjukhusaula, jag hade tänkt skriva om Nöjesguiden i allmänhet och senaste numret i synnerhet, närmare bestämt om Carl Reinholdtzon Belfrages krönika om nya Bret Easton Ellis-filmatiseringen The Informers, om Belfrages möjliga aversion mot kvinnor (här skulle jag nog varit ute på djupt vatten), om Bret Easton Ellis i allmänhet och Glamorama-filmatiseringen som aldrig blev av för att regissören Roger Avary kört ihjäl någon.

Allt detta får vänta, förmodligen för alltid.

Imorgon fredag har nämligen "Watchmen" biopremiär och jag måste hinna bli av med lite av den irritation som jag gått och samlat sedan kanske ett år tillbaka, när jag fick reda på att den skulle regisseras av Zack Snyder. Om jag hinner skriva av mig om mina farhågor inför filmen kanske jag kan slappna av och rentutav få en inte helt oäven bioupplevelse efter jobbet imorgon.

För ett par år sedan gick jag och ojade mig väldigt länge över en Hellblazer-film som då var i manusstadiet. Alla fans av serien var kritiska till en filmatisering som hade flyttat handlingen till USA istället för England, och bara verkade vilja låna vissa av de yttre attributen i serien medan dess själ försakades. Det verkade liksom lite onödigt att fega när man ska adaptera en serie som ändå inte är känd för den stora (alltid förmodat dumma) massan. Filmen blev rätt dålig, inte skrattretande eller provocerande dålig, bara menlöst dålig.

När det ryktades om att Watchmen-filmen var på gång på riktigt blev jag, till skillnad från i fallet "Constantine", lite peppad. Jag höll inte alls med Alan Moore om att "V för Vendetta"-filmen var särskilt olik serien, jag tycker dessutom att den var lyckad. Sen kom chocken när jag läste på Imdb att Zack Snyder skulle regissera. Zack "300" Snyder. Vid tidigare försök att filmatisera Watchmen hade regissörer som Terry Gilliam och Darren Aronofsky (om jag inte missminner mig, den karln tycks vara inblandad i alla seriefilmatiseringars tidiga skeden) misslyckats, nu gavs uppgiften till Zack "300" Snyder? Förmodligen gick producenterna efter logiken att en serie är en serie är en serie och en snubbe som filmat en grafisk roman borde ju rimligtvis kunna filma en annan. Det som gör valet så märkligt är att Frank Millers värld av stiliserade sterotyper där den starke har rätt närmast utgör en direkt motpol till Moores mångbottnade historier och komplexa, mänskliga, karaktärer. Således skulle Watchmens fascistoida huvudroller Rorschach och The Comedian säkert vara otvetydiga hjältar i Millers tappning där de i Moores vision problematiserar superhjältebegreppet.

Jag blir orolig när jag läser intervjuer med Snyder där han säger att filmen kommer att vara extremt trogen serien, att den kommer att vara lika häftig och sexig. Sexig? Använder någon ens begreppet sexig? Det känns bara så jävla fel. Snyder verkar besatt av ytan, av att filmens yta ska vara en exakt avbild av originalets yta (en "sexig" yta?), men om Snyder så tar vara på varenda liten bakgrundsdetalj i serierutorna är det ändå verkligen ingen garanti för att han kommer lyckas tangera seriens andra nivåer, de många lager som ligger under ytan.

Jag misstänker också att Snyder kommer att göra allt som i stillbildsform inte nödvändigtvis är glorifierat och coolt just glorifierat och coolt. Med hans stääändiga slowmotion (i "300" tröttnade jag på greppet efter ungefär tre minuter av filmens gång) kommer det bli många "coola" sparkar i nyllet under 160 minuter.

Nåvä, jag känner att min hjärna börjar smälta efter att ha ältat Watchmen fram och tillbaka de senaste två veckorna. Jag tror rentutav att jag har varit besatt. Emilia skulle nog säga att jag projicerar mina känslor på filmen. Det ska bli skönt att ha sett spektaklet imorgon kväll så att jag kan lägga besattheten bakom mig.

wildbirds, lovecraft, bechdel

2009-03-01T12:18:00.000-08:00

I fredags rycktes jag med i Wildbirds & Peacedrums besvärjelser (musikkritikerklyscha #1) på Strand. Igår lördag vaknade jag relativt tidigt efter att ha somnat ifrån en diskussion om hur deras civilstånd påverkar folks uppfattning om och uppskattning av musiken. Morgonen fick en fin start när jag upptäckte att Jonas Thente hade skrivit en krönika om nördhjälten HP Lovecraft i DN:s kulturdel. För ett litet tag förflyttades jag till Bokbussen där den brukade stanna till vid lekplatsen på Trumpetvägen.

Jag kommer ihåg doften, jag gick direkt längst bak till vänster i bussen där jag böjde mig ner och gick igenom seriealbumen. Oftast plockade jag åt mig en rejäl hög för att låna hem, förmodligen för att vara säker på att få med mig något som jag skulle gilla (man hann aldrig undersöka så noga vad det var man lånade eftersom bussen såklart skulle vidare). Mittemot hyllan med seriealbumen fanns science fiction-hyllan där jag lånade enstaka böcker. Trots att jag anade att jag inte skulle orka läsa 500 sidor Asimov gillade jag att titta på omslagen och fantisera om innehållet. Innehållet skulle nog aldrig heller varit lika bra som jag inbillade mig att det skulle vara om jag bara skulle ge mig fan på att läsa. Hur som helst, i den där hyllan fanns några av de svenska Lovecraftutgåvorna från åttiotalet och jag lånade dem alltid när de fanns innne.

För många är Lovecrafts värld den mest hopplösa och pessimistiska som kan tänkas men för mig har den alltid varit en dröm om magi i vardagen, och följaktligen också en representant för hopp. På något skruvat sätt kan jag finna trygghet och nästan mysa ner mig i Lovecrafts iskalla och humorlöst skildrade helveten. Lika mysiga är kanske inte de fascistoida tendenser hos Lovecraft som ofta nämns när man diskuterar hans skrivande idag, men som man knappast kan begära att ett barn uppfattar i sin läsning, vilket jag ju var när jag först läste om hans obeskrivbara fasor.

Thentes krönika påminde mig om att jag måste läsa "The Call of Cthulhu and other stories", den samling av Lovecraft-noveller som jag införskaffat för några månader sen, så fort jag är färdig med "The essential dykes to watch out for" av Alison Bechdel, som jag håller på med just nu. Den sistnämnda är en helt fantastisk samling av Bechdels seriestrippar om, tja, "dykes to watch out for". Mycket igenkänning och värme, skarp dialog och på alla sätt och vis väldigt insiktsfullt redan i serierna från åttiotalet. Historien om när Toni och Clarice ska ha barn är något av det mest träffande jag läst om att vänta barn. Det är verkligen skönt att som omväxling läsa om ett normbrytande par som skaffar barn, även om ungefär samma problem verkar uppstå för Toni och Clarice som för Svenne Banan.

musik i huvudet

2009-02-24T11:23:00.001-08:00

Jag tappade bort min ipod för mer än en månad sen, men huvudet har varit sprängfyllt av musik sen dess. När jag går förbi Svampen i morgonkylan spelas Deerhunter upp i mitt huvud. Cover me... comfort me... come for me... som en vaggvisa, fraserna viskas om och om igen. I några ögonblick får jag en stark längtan efter att bli nedbäddad i en mil av täcken och filtar, stoppa flödet av händelser och alla intryck som bara blir starkare ju närmare jag kommer, men jag fortsätter att gå, med huvudet dunkande av stum musik, hjärnan vibrerande av den ständiga upptakten till ett explosivt crescendo. Vi fortsätter att gå, tillsammans.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag mår, den extremt sällsynta känslan av att allt man någonsin oroat sig över kommer att ordna sig, att allt blir bättre hela tiden, att allt är vackert även om eller tack vare att det är fult, den nyss nämnda musiken som fyller mitt huvud... att jag och Emilia ska blir föräldrar om ungefär tio veckor. Jag är konstant förundrad, förvirrad och uppfylld av hopp, liv, kärlek.

"bibliotekarien"

2009-02-16T11:57:00.000-08:00

Historien om boktjuven på Kungliga Biblioteket ska filmatiseras av St Paul film, enligt SvD. Efter den (i och för sig aningen sensationssökande) artikeln som publicerades i Vi i höstas om samme boktjuv känns inte nyheten lika märklig som den kanske kan verka - artikeln var späckad av potentiellt spännande scener (smygande i KB:s magasin) och osannolika polisförhörsoneliners ("du är inte så dum som du ser ut"). Kanske kan filmen, i motsats till det fåtal filmer om eller med bibliotekarier som gjorts hittills, tilltala fler än bara navelskådande biblioteksvetare?

don´t look back

2009-02-14T12:36:00.000-08:00

Jag har svårt för att skriva någonting ärligt. Jag kan inte ohämmat skriva om någonting personligt, vilket självklart är både på gott och ont. När jag skrev mitt senaste inlägg blev jag dock stressad och ville bara få klart det för att det tråkade ut mig, därför skummade jag bara igenom det innan det publicerades. Jag släppte lite på kontrollbehovet och det kändes skönt. Alltför ofta inbillar jag mig att jag kommer att känna mig helt nöjd med det jag skriver om jag bara läser igenom det tillräckligt många gånger, om jag ändrar det tills allt är perfekt. Fortfarande har jag aldrig känt mig helt nöjd med något jag skrivit, vill helst radera allt och starta om på nytt. Men det är ju fan bara att skriva. Eftersom jag ändå aldrig kommer att känna mig helt tillfreds med något jag skrivit är det lika bra att bara skriva och sen släppa det, kanske kommer jag till och med närmare någon sorts uppriktighet vad det lider. Inte för att jag ens kan skriva en film- eller musikrecension utan att försöka posera, härma den kulturkritik jag vuxit upp med, de formelmässiga analyserna som jag nog läst mer av än någon annan litteratur. Något heltigenom ärligt kommer nog aldrig stå att läsa i denna blogg, jag vet i och för sig inte ens vad något heltigenom ärligt innebär eller om det ens är önskvärt. Jag tror att det kan vara gott nog att acceptera att man inte är perfekt, att låta risporna ligga kvar mellan raderna, inte försöka täcka över de svarta hål och logiska luckor som ofta avslöjar mer om ens mänsklighet än de utsagor som polerats tills man inte vågar röra dem, polerats tills de blir frånstötande i sin strålglans.

När man börjar blir så här högtravande vill man alltid avdramatisera det med lite comic relief, påpeka att det egentligen inte är något livsviktigt man sitter och svulstar över. Billy Corgan har dock sagt i en intervju att han skrev texterna till "Siamese dream" genom att skriva flera sidor av lösryckta rader på sin skrivmaskin, när han kom fram till en rad som gjorde att det ryckte till i honom av skam visste han att det var den som skulle användas. Om Corgan kan man ju tycka vad fan man vill, men jag tycker att det låter som en användbar startegi om man hellre förmedlar sina svagheter än att inte förmedla någonting alls.

För varje inlägg kommer jag att komma lite längre ifrån harmlösa redogörelser av biobesök och lite närmare vad jag egentligen vill åstadskomma. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har en vag aning om åt vilket håll det ligger.

en kväll, två kulturkonsumtionstillfällen

2009-02-12T10:50:00.000-08:00

Den där känslan av att man kommer att få sin värld omkullruskad, av att man kommer att bli hänförd. På väg till Sveavägen för att möta Draken kom jag att tänka på en sommarkväll i Eskilstuna för ungefär 12 år sen, vi hade stannat upp på vägen in till stan för att bli bekväma med varandra igen, en liten grupp människor som inte setts på hela sommaren. Då var jag inte beredd på vad jag skulle uppleva samma kväll på Eskilstunas sista oberoende biograf. När vi snubblade ur den lilla salongen kunde vi inte göra annat än skratta. Den femte personen som klev ur biografen var nog inte lika road av att ha fått sitta och lyssna på ett gäng nervösa och stissiga tonåringar som försöker hantera att det de ser framför sig är fullkomligt vansinnigt och någonstans också vansinnigt vackert genom att kommentera och skämta bort galenskapen. Jag hade aldrig varit med om något liknande. "Lost Highway" kanske bleknar bredvid "Mulholland Drive", och när jag sett om den framstår den mest som en rörig nittiotalssoppa av våld och tuttar, men sommaren 1996 var den det mest sinnesutvidgande jag någonsin sett.

Jag och Draken skulle gå på "Synecdoche, New York" och trots att de omdömen jag hört och läst var väldigt blandade hade jag den där känslan av att vi skulle se något stort och omvälvande. Efter att ha skrivit världens bästa film om kärlek, "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", och vad som måste vara en av världens mesta och bästa metafilmer (här syftar jag på "Adaptation" och inte "Being John Malkovich") så kan man ju tänka sig att Charlie Kaufman känt sig mer tyngd av omvärldens förväntningar än vad som kan vara hälsosamt (i och för sig resulterar ju den typen av osäkerhet ofta i intressant skapande, vilket ju "Adaptation" är ett utmärkt exempel på). Istället för att sacka ihop under tyngden och skriva en mindre anspråksfull film har Kaufman i "Synecdoche" gjort sin film om Livet, Konsten, Åldrandet och Döden med Philip Seymour Hoffman som Caden, teaterregissören som vill skapa sitt Betydelsefulla Verk innan han dör. I ungefär trettio minuter tycker jag att de små Kaufmanska absurditeterna i Cadens tillvaro är lustiga och att både han och hans fru karaktärer är trovärdiga trots alla knasiga händelser som omger dem.

När handlingen blir "konstigare" förlorar jag entusiasmen. Kaufmans föräkärlek för all things meta blir förutsägbart och i längden väldigt uttröttande. Stundtals får jag känslan av att filmen handlar om sitt eget ofrånkomliga misslyckande med att sammanfatta allt och ingenting på två timmar. Här är skapandekollapsen dock inte finurlig som i "Adaptation" utan mest tjatig. Bakom lager på lager av skådespelare som spelar regissörer som spelar skådespelare är "Synecdoche" faktiskt lite tråkig och rätt banal (vilket man i och för skulle kunna kalla en träffsäker skildring av Livet). Det jag är mest besviken på är att jag inte känner något särskilt när jag ser den. Karaktärerna och situationerna griper inte tag i mig, de väcker ingen medkänsla och ingen avsmak heller för den delen, för de är inte verkliga, de är konstruktioner, skapade för att illustrera en poäng som inte finns, en poäng som inte finns för att poängen är att det inte går att komma fram till någon poäng.

Det är kanske talande för min besvikelse över filmen att dess största behållning för mig var den ogenerade buskishumorn som uppstår när Jennifer Jason Leigh efter att ha varit amerikan i första delen av filmen plötsligt talar med tysk brytning om sina vänner Uschi och Britt. "Who the fuck are Uschi and Britt?!!" skriker Caden.

Samtidigt som filmen inte når upp till de högt ställda förväntningarna tycker jag absolut att den är sevärd. Förmodligen blir jag mer kritisk än vanligt för att hans tidigare manus har varit så skarpa.

Efter bion trodde jag inte att jag skulle orka med någon ytterligare kulturkonsumtion, men jag gick emot tröttheten och de äckelkänslor inför mig själv som kan uppstå efter en oduschad dag på jobbet med en sunkig hood vars vita huva blivit lite grådaskig efter tvätt tillsammans med svarta kläder. Jag övervann mig själv, mötte upp Emilia och följde med henne till Lilla hotellbaren för att se Pascal. På Emmaboda för några år sedan såg jag Pascal från hundratals meters håll i en solstol med människor omkring mig som hånade deras repetitiva texter på svenska. Nu såg jag dem inte alls, men jag hörde dem där vi satt längst bak i lokalen, och den här gången var det inte alls oangenämt att höra om Elvis och om byggen av stora saker som ska krossa andra människor. Mer än så orkar jag inte utveckla det. Det är skönt att vara ute på lokal och ta ett par öl och träffa trevliga vänner när man inte varit det på ett tag.

jompa klings debutroman

2009-02-03T09:25:00.000-08:00

När jag ska börja med en debutroman läser jag alltid författarporträttet först. Är författaren född på åttiotalet blir jag stressad och tänker att det är dags att step my game up och skapa någonting - en roman eller musik eller ett fanzin eller vad som helst. Jag vågar inte ens tänka på hur knäckande det kommer att kännas när nittiotalisterna börjar skriva sina uppväxtskildringar och man står där som en annan Håkan Nesser och gaggar om hopplöst gubbiga tidigt-90-företeelser (med Kim Novak utbytt mot Pamela Anderson).

Johan Kling är inte åttiotalist, han är född 1962, vilket får mig att pusta ut en aning. Visserligen handlar hans debutroman "Människor helt utan betydelse" om Stockholms mediebransch (varning!) men han är inte journalist som alla andra debuterande författare nu för tiden och hans film "Darling" från förrförra året var så bra att min skepsis inte är fullt så stark som den kunde ha varit efter att ha läst bokens baksida. "Människor..." följer Magnus, frilansare i film- och tv-branschen, när han försöker styra upp jobb och sitt förhållande under en sommardag i Stockholm 1998.

Precis som i fallet med många andra debuterande författare är det lätt att identifiera romanens protagonist som författaren själv, eftersom de är i samma bransch. Visserligen är kopplingen inte lika självklar som när Belinda Olsson skriver romaner om Melinda Bolsson som jobbar på... Aftonposten, men inledningsvis får jag ändå för mig att Kling har låtit historien utspela sig 1998 för att han själv var mer trendmedveten då och bättre kan beskriva en trendkänslig bransch i det årtiondet då han var trettio-någonting och inte fyrtio-någonting (här löper mina fördomar amok, självklart borde det snarare vara så att mer erfarenhet gör att man mer insiktsfullt kan beskriva sin samtid.) Snart inser jag dock att Kling inte är intresserad av att droppa tidsmarkörer till höger och vänster, nittiotalskuriosan är begränsad till en stor mobiltelefon som Magnus släpar runt på.

Liksom i "Darling" märks istället Klings ambition att skapa en tidlös berättelse med "Människor...". Snarare än att beskriva en tid beskriver den ett tillstånd - ensamhet (som i och för sig skulle kunna påstås vara förknippat med tidsandan). I "Darling" är alla barer och gator märkligt tomma på människor, ett grepp som förstärker den oerhört sorgliga stämningen i filmen. På samma sätt är det avbefolkade semester-Stockholm i "Människor..." i symbios med dess invånares själsliga ödelandskap - den fysiska miljön är en förlängning av Magnus mentala ensamhet. Visst har han både en partner och en hel del bekanta, men han är livrädd för att säga till dem vad han egentligen tycker, han kan inte kommunicera med dem på ett ärligt sätt av rädsla för att skrämma bort dem och riskera att bli ännu mer ensam.

Magnus påminner en hel del om Bernard i "Darling". Båda blir de hunsade av alla i sin omgivning, de säger aldrig ifrån, de är för snälla för sitt eget bästa. Man förstår också att Kling beundrar dessa karaktärer för att de inte är skrävlande snajdare. Som läsare blir man dock nästan förbannad på att det inte ens slinker ur Magnus en endaste liten passiv-aggressiv anklagelse när det är uppenbart att hans partner och bekanta behandlar honom som skit. Stundtals sticker det till i hjärtat, när jag får känslan av att Magnus aldrig kommer få någon upprättelse och alltid kommer att bli trampad på, inte minst av sig själv. Det som gör den ledsamma men fängslande historien uthärdlig är att det verkligen märks att Kling tycker om Magnus och är mån om att ge honom en slags värdighet i all förnedring. Eftersom det har gått så bra för Johan Kling kanske det heller inte är för sent för Magnus?

Kling har lyckats över mina förväntningar med att överföra sina teman från filmens formspråk till romanformatet. Han skriver precis som han gör film, vilket för mig är någonting väldigt positivt. "Människor helt utan betydelse" är värdig snarare än märkvärdig. Den tar bara en eftermiddag att läsa, men den lämnar en fin sorgsenhet efter sig.

option paralysis

2009-01-27T11:23:00.000-08:00

Jag klarar inte av att läsa flera böcker parallellt, blir bara stressad och läser inte ut någon av böckerna. Just nu försöker bestämma om jag ska läsa ut "Lubiewo" av Michal Witkowski eller Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof-biografi först (and don't even mention Lovecrafts "Fallet Charles Dexter Ward", jag gillar den och har säkert färre än 50 sidor kvar att läsa, men ändå har jag inte lyckats läsa ut den på säkert två-tre månader). Den här typen av dilemman slutar oftast med att jag kollar på Top Model istället för att läsa.

typiskt "Lubiewo"-ord: "råskinn"
typiskt "Ulrike Meinhof - en biografi"-ord: "konsthistoria"
typiskt "Top Model"-ord: "hoochie"
typisk fras för det här inlägget: "läsa ut"
(typisk "Fallet Charles Dexter Ward"-fras: "en orolig natur")

Hundens symbolvärde eller nåt

2009-01-24T09:10:00.000-08:00

Efter att jag och Emilia sett Danny Boyles "Slumdog Millionaire" på bio häromdagen hade jag tänkt skriva några rader om filmen, som blev Oscarsnominerad morgonen efter. Sen snubblade jag över ett inlägg på Weird Science, som ledde mig vidare till Andres Lokkos krönika om filmen, och insåg att jag inte skulle komma på något att skriva om filmen som inte tangerade det Lokko eller Hynek Pallas redan skrivit. Lokko hade till exempel redan gjort en poäng av att jämföra M.I.A:s "Paper planes", som är med i SM, och Underworlds "Born slippy", som är med i Boyles nittiotalsklassiker "Trainspotting". För mig återstår väl bara att göra långsökta associationer till hunden som symbol i Coetzees "Disgrace" eller något annat pösigt.

Att ämnet kändes helt uttömt efter att ha läst två texter om filmen skvallrar förmodligen om att jag inte tyckte filmen var någon riktig fullträff. Visst är man inte riktigt van vid att se Indien skildras inifrån på det här sättet i en amerikanskproducerad film (vilket jag antar att SM är eftersom den som sagt blivit nominerad Oscars, bland annat för bästa film), och till en början kändes också allt snyggt och nytt. När jag kommit över bombardemanget med intryck från Bombay/Mumbai började det dock kännas lite tunt - kanske hade jag hoppats på att historien inte skulle utveckla sig riktigt så konventionellt som den i slutändan ändå gjorde. Nä, då föredrar jag "28 days later". Boyle kanske kan göra en maffig zombierulle i Indien nästa gång?

Hejdå Mick, hej hej blogg

2009-01-22T11:21:00.000-08:00

Idag läser jag på Pitchfork att Mick Harvey ska sluta i the Bad Seeds. Istället för att fundera någon längre tid över varför (Mick är trött på att bli tagen för givet, besviken att ingen frågade honom om han ville vara med i Grinderman, vill satsa sitt allt på att ge ut obskyra Serge Gainsbourg-covers?) bestämmer jag mig för att börja skriva.

I något års tid har jag tänkt att jag ska börja blogga, men för varje dag som jag inte kommit igång med bloggandet har pressen på att ha ett bra första inlägg ökat mer och mer. Alla ämnen som jag kommit på har känts sökta, inget tillräckligt intressant eller relevant för att kunna fungera som startskott för den blogg som vuxit sig till en blobb, en stor amöba som vägrar flytta sig från min hjärna till hypertextvärlden. Idag inser jag att jag inte får vara rädd, rädd för att haspla ur mig fåniga liknelser som den i förra meningen, eller skriva om något som inte känns helgjutet. Det viktiga är att komma igång. Idag kändes det som att Mick sa "kör, gör din grej, det tänker jag i alla fall göra" och han har så klart rätt.

I en dokumentär om Nick Cave som SVT visade för ett par år sen diskuteras "The Boatman's Call", Nick Caves närgångna uppgörelse med PJ Harvey efter att deras förhållande tagit slut. Jag vet inte om det är en efterhandskonstruktion och jag i själva verket har blåst upp dramatiken i scenen en aning, men jag ser Mick framför mig när han skruvar på sig i stolen och mumlar något som avslöjar att han inte tyckte att det var riktigt sjysst, det var för personligt och det var inte rätt att hänga ut någon annan på det sättet. Denna lilla kommentar var väl inte så märkvärdig, men scenen har ändå fastnat och fått mig att tro att Mick fungerat som the good cop till Nicks bad cop. Han har aldrig ens varit i närheten av att pocka på ens uppmärksamhet på samma sätt som fullblodsexcentrikern Blixa, som hoppade av Bad Seeds för ett par år sedan efter att ha varit en av de mest långvariga medlemmarna. Ändå har jag alltid uppfattat hans närvaro i bandet som en avgörande faktor för att the Bad Seeds varit just the Bad Seeds - inte vilket karaktärslöst kompband som helst.

Hur som helst ska jag följa Mick Harveys fortsatta karriär med intresse oavsett hur många obskyra coverskivor han ger ut. Tack Mick för inspirationen, jag tillägnar dig min blogg!